frokenklumpeduns

Tiden har gått fort, två år sedan nu... Ja jisses, så många frågor och inga svar... Tänker på henne ofta, mer ofta än vad jag nog säger utåt att jag gör... Jag tror hon finns med mig i det mesta jag gör, det mesta jag tar mig för, det var ju trots allt efter du dog som jag klarade av att lämna min föredetta, fanns inte en chans i världen att jag skulle orkat göra det annars, INTE EN CHANS! Troligen skulle jag nog inte mått så här pass bra heller idag... Mycket har du gjort... Fast du inte finns... Däremot önskar jag, nä jag mer än önskar att du fanns kvar, och gjorde den skillnaden här och nu, att jag kunde ringa och skvallra att jag har fått ett nytt jobb, bra betalt är det också... ja eller bättre betalt än vad jag har haft tidigare, jag gnäller inte om man säger så...

Lite patetisk är jag som skriver om min mamma i min blogg när jag vet att hon absolut inte kan läsa det ens en gång... Men det känns bättre, faktiskt, mentalt sådär så känns det som hon ser det jag skriver, känner det jag känner, gråter med mig när jag är ledsen och skrattar med mig när jag är glad, jag tror någonstans långt inne att hon nog gav mig styrkan att lämna exet också... Ja nu låter det som jag är psykiskt sjuk också...:P men det struntar jag i.....

Ohh, så mycket jag vill säga, men så lite ord...

Tänk om du kunde få finnas här en sista dag, och att mina sista ord inte skulle vara, " men jag hör av mig imorgon och kollar hur du mår då, och kollar om du är piggare så jag kan komma och hälsa på då" utan att dom ändå kunde få vara " mamma, jag älskar dig, tack för den tiden jag fick ha dig hos mig" ja lätt o vara efterklok...